När nära ögat, är nära ögat.

Igår var det en sådan dag då allt nästan gick fel. Min mage ville inget annat än att ligga i sängen i fosterställning och ha nära till toaletten, men till Flagstaff var vi tvungna att ta oss då bussen som skulle föra oss till Grand Canyon redan var bokad och betald. Tack och lov att det inte var en nattbuss tänkte jag, utan "bara" 6 timmars kvällsbuss.

På stationen visade det sig att bussen mot Flagstaff redan var full och nästa buss gick inte fören 02.00. Vi har en gång tidigare blivit tillsagda samma sak, men ändå kommit med, vilket ledde till att vi fick kassörskan att skriva ut två stand by-biljetter. Greyhound är ett dåligt bussbolag på många sätt, men det mest korkade (men i detta läge bra för oss) måste nog vara att stand by-biljetter ser precis ut som vanliga biljetter, vilket gör att man kan ställa sig i busskön som vilken annan passagerare och därmed få en plats istället för någon som köpt en biljett före dig. Orättvist, men vi var tvungna att komma med denna buss. Det blev en lång 1½ timmes väntan innan vi fick gå ombord och insåg att vi fick plats, och alla andra utom en eftersläntrare.

Väl ombord uppstod snart nästa problem. Vårat hostel i Flagstaff hade incheckning t o m midnatt, men bussen var som vanligt försenad. Chauffören envisades ändå med att ta långa rökpauser som drygade ut våran försening ytterligare. Det ledde till att vi satt som på nålar större delen av resan och räknade ner minuterna till hostelets stängning. Men vi hann, med 10 minuters marginal!

När man har ont i magen, eventuellt hemlös över natten, får existentiell ångest av titta ut i det stjärnsprakande Arizona-mörkret och ser stjärnor falla, medan man får lyssna på tre medpassagerare (19 år, 16 år och en äldre dam) som inte tycker det är någon vits att rösta då gud ändå styr över båda kandidaterna och har en lång diskussion om Obama möjligen kan vara "anti-christ" eftersom han är vän med muslimer, då känner man sig ganska liten på jorden.

Något jag kommit fram till efter dryga månaden här i USA är att ingen person är den andra lik. Det är fascinerande, och skrämmande att människor kan tycka och tro på så konstiga saker, utan att egentligen sticka ut. Amerikanarna är väldigt sociala, men samtidigt svåra att läsa, de sociala koderna funkar inte här. Det gör att man har svårt att lita på folk. Kanske får vi en extra stor dos av de mer "exotiska" exemplaren eftersom vi åker Greyhound. En kanadensare vi träffade i Albuquerque liftade sig genom USA för att han inte orkade med Greyhounds alla "nutcase". Det kanske säger en del om representationen på bussen..

Även om man kvällar som denna längtar hem till Sveriges enkla fyrkanter, är det trots allt denna "smältdeg" av kulturer, religioner, idelogier och nationaliteter som är det häftiga med USA. Ibland undrar jag om det inte bara är enda lång filminspelning!

/Fanny